EachOneTeachOne

Undrar egentligen hur många de är som funderat på om den befintliga tillvaron är tillräcklig för att uppnå det maximala välbefinnandet....vissa känner sig helt nöjda med tillvaron, många av de som är nöjda är nog nöjda för att de infunnit sig i en viss form av  trygghet...de känner sig stabila, det är varken mer eller mindre....antar att de funnit någon form av balans....

Andra strävar hela tiden efter söka nytt, oavett om det är partner, jobb eller intressen...de blir aldrig nöjda utan det som finns borta i horisonten är alltid mer intressant än de som redan befinner sig framför ögonen...

Jag tror man måste vandra mellan dessa stadier...de balanserade stadiet och de faktum att balansen ibland måste få lite energi, komma ur balans för att vi om möjligt på något sätt ska kunna göra avtryck efter oss...för att vi faktiskt ska bli medvetna om vår egen existens..

Ungefär som att vandra uppför ett högt berg...ibland stannar man, hämtar andan, njuter av utsikten och många gånger blickar neråt för att se vilken lång väg man vandrat, näst intill klappa sig för bröstet av stolthet...

Livet är en vandring...ibland måste man stanna upp och blicka tillbaka för att uppskatta de man har...för att uppnå maximalt välbefinnande...