Horisonten....långt där borta
Att sedan nå de man tidigare siktat i horisonten är som en milstolpe i livet...för även när man passerar dessa fortsätter resan...
För att nå något som känns väldigt avlägset...någon man nästan bara kan skymta i horisonten...solens blänk i vattnet kanske gör det än mer obeskrivligt...så är målmedvetenhet nyckeln...en total fokusering på att en vacker dag nå dit...
...Ingen kommer nånsin nå horisontens verkliga ting....resan går vidare under hela vårt liv...och med den horisontens ouppnårliga gräns...men milstolparna på vägen kommer vi passera...och med målmedvetenhet når vi kanske de milstolpar som i stunden ligger i lod med horisonten...som i stunden ligger allra längst bort..
Lätt som en fjäder......tung som en sten
Känslan kan beskrivas som att känna sig lätt som en fjäder, som att man svävar en bit ovan mark, likt en gungbräda i balanserat tillstånd...
För att närmare beskriva min väg till denna tillfredställande sinnesnärvaro beskriver jag istället varför det motsatta tillståndet väger så tungt....svaret är ovisshet...
Ovisshet är orsaken till att oro lägger sig som en skivstång med de tyngsta vikter över axlarna, där varje vikt symboliserar varje tanke som är en följd av det man i sitt eget sinne analyserar, det man hyser oro för...ovissheten gör att flödet av tankar är enormt...och de olika analyserande stadierna skär i varandra vilket ibland medför att alla analyser rasar samman likt ett korthus....lika bra de kanske...den analyserande bild man har är en egenskapande bild många gånger en bild som skiljer sig långt ifrån verkligenheten, på gott och ont...helt beroende på vad för sorts person man är...
Frågan är egentligen varför man skapar denna fiktiva bild av verkligenheten...bilden som endast grundar sig på den egna tolkningen av insamlad information...varför lägga energi på fiktiva bilder som man sedan gärna baserar nästkommande handling på....varför slösa energi på tankar som bara motsvarar vikter som i sin tur tynger ens eget tillstånd...varför slösa tid på ovisshet..vem vill vara en tung sten, fastkilad i marken när man kan vara en lätt fjäder, fritt svävande på ett lagom avstånd ovan mark...
Livets fenomen...
...Men framgång föder även motgång många gånger...livets balans, ett fenomen ïbland många andra...vinst föregås oftast av en utgift, eller mer konkret består av ett risktagande med en vippande balansbräda...
..Den där brädan är svårt att tillfredställa till fullo...förr eller senare slår den i marken..beroende av kraften slår den sedan tillbaka åt motsatt håll, fysiken lagar...i vaakum pgår det i en evighet...vad nu det innebär...förmodligen att naturen lagar hela tiden strävar efter nollläget, det balanserade läget...men att vi, den mänsliga faktorn ger brädan energi...
Ett annat fenomen är hur de närmsta i omgivning utgör en betydelse för ens eget välbefinnande...hur en trivsam tillvaro ger en själv luft under vingarna, men så väldigt snabbt försvinner lika snabbt som en lätt bris sveper förbi en sommarkväll...vikten av vad som är bra motsvarars i samma mängd av vad so blir dåligt...och sen är vi tillbaka på noll...
...Skulle vara skönt om brädan bara kunde bästämma sig i alla fall för en längre stund...tillräckligt länge för att hinna uppskatta de goda..och förbereda sig innan den vänder..
...Solen inger hopp...
Men just nu känns de som tiden faktiskt får påskynda lite...solen har kännt för att visa sig lite då och då, och varje gång solen vaknat på rätt sida så får man får lite extra energi..som en solcell där skillanden att min verkningsgrad är betydligt högre...solsken inger hopp...solsken gör en enorm skillnad...
...Men jag antar att ljus i vardagen inte behöver vara ordagrannt..att finna ljuspunkter kan kanske vara svårt...ibland måste man nog bara stanna upp för att se efter, och känna efter riktigt noga...för att finna ljuspunkterna i tillvaron...
Maximalt välbefinnande...
Andra strävar hela tiden efter söka nytt, oavett om det är partner, jobb eller intressen...de blir aldrig nöjda utan det som finns borta i horisonten är alltid mer intressant än de som redan befinner sig framför ögonen...
Jag tror man måste vandra mellan dessa stadier...de balanserade stadiet och de faktum att balansen ibland måste få lite energi, komma ur balans för att vi om möjligt på något sätt ska kunna göra avtryck efter oss...för att vi faktiskt ska bli medvetna om vår egen existens..
Ungefär som att vandra uppför ett högt berg...ibland stannar man, hämtar andan, njuter av utsikten och många gånger blickar neråt för att se vilken lång väg man vandrat, näst intill klappa sig för bröstet av stolthet...
Livet är en vandring...ibland måste man stanna upp och blicka tillbaka för att uppskatta de man har...för att uppnå maximalt välbefinnande...
Tidens påverkan..
...Inget som passerar fysikt på något sätt, ändå inger tiden en så tydlig påverkan i tid och rum..På samma sätt kan tiden gå väldigt långsamt och även påverka tid och rum som inget annat...
Tiden påverkar tydligt vårt mentala sinne och vår fysiska omgivning och händelser...
Alla har vi upplevt att tiden går väldigt fort...även om den går i samma hastighet hela tiden, det är bara mentalt som vi upplever ett sådant fenomen...förmodligen beroende av humör...vi ser inte tiden för vad den egentligen är pga av förblindelse för vårt eget välbefinnande...
Så är det med allt annat också...vi tolkar saker utifrån vårt eget perspektiv, innerst inne i förblindelse för våra egna personliga behov..
Alkoholens omvända baksida.....
...Men på samma sätt som jag anser de viktigt att sprida budskap är de lika viktigt att göra de i goda och dåliga skeden i livet...att bara lämna textrader när livet känns tungt ger en onyanserad bild av vad livet erbjudit mig och vad livet lärt mig...
För tillfället är allt på topp vilket mynnat ut att en slurp vaskats fram ändå...allting har en fram och en baksida, gott och ont med ett balanserat mellanting kallat lagom...men att lika bra som de känns att dränka sorgerna i whiskeyns smakrika upplevelse, lika fint känns de att vid glädje avnjuta samma dryck...utnyttja alkoholens omvända baksida...:=)
Verbala slag....
Jag undrar vad det är som driver andra människor till att hela tiden trampa andra på tårna...eller att smygande mata verbala slag mot kroppen som i sitt övergripande inte utgör något ont, men som baktanken antyder är ett sätt att långsamt mala ner sina motståndare.
Verbala slag som matas med en arrogant kulspruta i den smala gränden där få månniskor vistas...och leende slag på de öppna torget...hela tiden ett psykologiskt övertag...hela tiden en väl utstuderad struktur för hur man verbalt mal ner sitt offer...
..Jag har oerhört svårt för sådana människor...de psykolgiska övertaget omvädner jag tillslut, när läget är rätt, när planeringen är fulländad...
Frågan är vem som är bäst av oss...jag själv eller min spegelbild...spelar den kronologsska ordningen av händelser någon roll...tvivlar
...Vågorna börjar avta...
Att hitta tillbaka till sitt rätta jag...de är de slutliga målet och de känns som om jag i alla fall hittat rätt karta...även om den ibland är svårorienterad...överaskningar dyker ju upp hela tiden och förutsättningarna förändras...det är en konst att tämja livets svårigheter...antar att livet i sig skulle förlora i värde om vägen va helt rak och utan överaskningar, goda som dåliga...skulle förmodligen bli ett liv i tristess utan kontraster....men när kontrasterna blir alltför stora och man skenar iväg åt fel håll så kan de vara väldigt jobbigt att ta sig tillbaka...men när man väl hittar sig själv igen så vet man att allt kämpande var värt varenda minut!
Konsten att jonglera...med människan!
Det är inte så lätt, vilket ofta mynnar ut i att börja med två föremål......för många är även det ett föremål för mycket!´
Att vara ett av föremålen som kastas upp i luften...är inget man strävar efter....men att landa på golvet när jonglören tappat mig är ännu värre...
Ovisshet
...Mina förutsättningar har förändrats och jag känner en lättnad över att få klarhet...även om vägen inte var passagen med lättast terräng så får man finna sig i att man inte rår på vägvalet som ödet bestämmer att man ska ta, man får nog bara snällt förlja med...se till at tman är väl förberedd så att säga...precis som man klär sig rätt om man ska ut och promenra en kall höstdag i skogen...ungefär så är den väg som utstakats för mig..regnig kall och ganska oinspirerande...men om alla dagar vore solsken...då skulle man aldrig uppskatta dom dagarna...och blir de för mycket värme och solsken finns kanske risken at tman får solsting...de kasnke är bra ibland om ett regnväder flyter förbi...luften brukar kännas lite lättare efteråt...förhoppningsvis känns min tillvaro lite lättare när ovädret passerat...
Runt runt och runt igen...
...Men finns de nån botten, de e frågan...med säkerhet vet man att någon gång vänder det..men livets väg kanske även går att beskriva som en cirkel...där allt bara går runt runt och runt igen...inte konstigt i sådant fall känner sig snurrig i huvudet...de känns dock som jag passerat den symboliska siffran sex på urtavlan och sakta kravlar mig uppåt...eller också är det bara en illusion...men just nu, i detta nu så bryr jag mig inte om det är en illusion..det får gärna vara de..jag sparar energi...som jag ifall nuvarande tillstånd är en illusion av verkligheten tar till vara på när bakslaget kommer...för de lär de göra...berg och dalbana elller cirkel...hinder på livets väg uppstår...men i perspektiv till omvärlden kanske hindren ändå är hanterbara..i alla fall med tiden..
Sömnlöst
Total Förvirring
Shit tredje gången på en och samma dag som jag är här. Vet fan om de ens hjälper, som att prata med en vägg som inte svarar. En kompas av stål skulle behövas, av stål enbart för att det är kallt och hårt och på alla sätt är motsvarighet till varmt och mjukt som kan symbolisera postiva känslor. En kompass som bara visar raka vägen och bortser från allt jag tvivlar på...allt jag funderar på, och framförallt allt jag känner...jag har idag fått en ny definition på vad det innebär att vara helt ur balans...att näst intill se sig själv i perspektiv, se sig själv i tredje person, en skepnad som vandrar medans jag själv står kvar och ser på, där jag själv symboliserar förståndet och klokheten men någon starkare kraft styr mig...som att se på när ens yttre skal agerar medans de inre säger stopp men utan gehör. Total förvirring är de obalanserade tillståndets egen energi...så länge den totala förvirringen hägrar vippar gungbrädan åt olika håll om vartannat...att hoppa av farten är egentligen de enklaste...men förmodligen är det bästa att sitta kvar tills gungbrädan stannar av sig själv, lyssna på fysikens lagar som säger att så länge de finns friktion så finns det ett motstånd...antar att den därför kommer stanna...inte idag, inte imorgon...fan vet när...låt mig kliva av, låt mig fortsätta promenera mot att finna balans igen.
En sluten explosion av tankar och funderingar, snurr snurr och totalt kaos...min skepnad vandrar, lyssnar inte alls, min tanke klarar inte av att ta hand om sig själv och min vilja är inte längre pålitlig ens för mig själv....låt mig finna balans igen...
Inspiration och stimulans...
De var ett tag sedan som jag faktiskt skrev något här på bloggen bortsett från de jag skrev tidigare idag. Anledningen till det är nog för att jag saknat inspiration eller bättre uttrryckt förmåga att formulera mig..
Att skriva om min vardag i allmänhet känns inte aktuellt, att jobba, äta, sova etc är förekommande händelser i allas liv, förstår inte varför det är så kul att läsa om sådant. Men att skriva om sådant som förhoppningsvis får människor att stanna upp i de dagliga rutinerna, tänka efter och filosofera över sin egen situation, det är inspirerar mig..att kunna påverka mer än min egen tillvaro...
Utöver de daglia rutiner och händelser som sker om vart annat så känns det som om väldigt många sitter på sin kammare och funderar över vad de ska göra med livet...Utåt sett visar man alltid uppden finaste bilden men bakom fasaden så är de fler än en person som har funderingar kring livets olika vägar...
Att passa in, uppfylla omgivningens förväntningar brukar kunna vara en bidragande orsak till detta..men för att komma ifrån sina funderingar måste man hitta en balans i livet...en balans som man bara finner genom att lära känna sig själv, fråga sig själv vad det är som faktiskt stimulerar ens egen tillvaro och sedan svara. Men svaret måste ske utan yttre påverkan...när man är i balans med sig själv, finner inspiration till livet och har en stimulerande tillvaro....så tror jag att det blir lättare att påverka omgivningen än att omgivningen påverkar en själv...